Känslosam dag

Gårdagen hade jag en känslosam dag. Jag var inte säker om jag ville skriva av mig här. Jag var inte säker för att jag sällan visar mig svag. Jag stänger oftast in alla mina känslor, låter dem ligga inne och gro tills det blir för mycket och svämmar över. Som igår till exempel. (Varning för ett långt inlägg!)
 
Det känslosamma började redan på morgonen, då jag ställde mig på vågen, som jag gör varje måndag. Men nu har jag inte vägt mig på två veckor då betterierna var slut och glömt att köpt nya. Tillslut köpte vi hem nya och vågen visade +1,5 kg sedan sist. Jag blev lite chockad, men sekunden senare kom den otroligt missnöjda känslan över mig själv. Det bara brast. Jag hade misslyckats ännu en gång. Det kändes som om jag inte har gjort något annat med vikten sedan förlossningen. Jag går ner ett kg, står still nästa vecka och sedan upp igen.
 
Jag har några tankar om varför och det kan vara för att jag inte dricker så mycket vatten som jag ska göra. Men det kan även vara för att jag äter för lite. Att kroppen går in i svältläge. Då jag oftast äter två gånger om dagen, frukost, middag och ett mellanmål ibland mellan dessa mål. Mer äter jag inte. Jag äter inte mer för att jag inte känner mig hungrig, och skulle jag vara hungrig så äter jag ett till mål, men också för att jag inte är speciellt sugen på mat. Ingenting är jag sugen på. Annars är jag sugen på det mesta, men nu ingenting. Det är som att jag äter frukost och middagen bara för att jag måste. Bara för att jag måste få i mig bränsle till kroppen.
 
Vid ett blöjbyte så brast det ut igen, senare på dagen. Minelle har börjat sparkats i magen när vi ska byta blöja på henne och ibland får hon till riktigt hårda sparkar så man verkligen får ont. Och denn gången fick hon till en sådan spark. Nu var de inte vikten, utan att jag är så less på att vara hemma. Less på att vara hemma, se våra fyra väggar och inte ha någon att ha en dialog med. Med Minelle hemma blir det en monolog, lite som att prata till en vägg. Samtidigt som jag känner det får jag skuldkänslor för att jag känner så. Det är klart att jag älskar att vara hemma med Minelle, men det blir för mycket. Jag vill komma iväg. Bara vara med mig själv. Lite som ett jobb. I vanliga fall när man slutat sitt jobb går man hem och lämnar allt bakom sig. Men de kan inte jag. Jag har mitt jobb 24h om dygnet. Dålig sömn får jag också. Minelle sover bra på nätterna, äter en gång, men de är just det att jag vaknar och måste gå upp. Helgerna när Johan tar henne får jag sova, men då vaknar jag när hon skriker i alla fall så jag får aldrig sova en hel natt utan att vakna. Där ligger nog också mycket i att jag har blivit mer känslosam, för att jag inte orkar hålla upp min fasad längre. Jag orkar inte stå emot.
 
Igår kväll var en sådan kväll som Minelle inte ville sova, hur trött hon än var. Hon började bli trött redan vid fem tiden, men hon fick vara uppe. Vid sju när hon skulle äta så var hon övertrött. Hon ville allt och ingenting. Hon åt någon sked gröt, men ville inte ha mer. Strax efter 21 somnade hon äntligen. Under den tiden hann jag bryta ihop flera gånger. Det fick även mig att inse att det är inte bara dem tankarna som har grott ett tag, det är också bortgången av min moster som låg och vänta på att få komma ut. 
Jag har nämligen inte uttryckt speciellt många känslor sedan jag fick veta att hon somnat in. Jag brast ut på kvällen den dagen, men sedan dess så har det bara legat i bakhuvudet och grott. Det var så skönt att bara få släppa ut allting. 
 
Med andra ord, hade jag en väldigt känslosam dag igår. Och nu när jag fått skrivit av mig lite känns det så mycket bättre. Jag precis som alla andra måste våga släppa på tyglarna och våga släppa ut mina känslor. Våga känna och släppa efter!
 
Bildresultat för känslor
(Bild tagen från Ateljevita )

Som värd på Friskis & Svettis

Tidigare idag fick jag en kommentar och en fråga angående mitt värdande jag gör. Dock vet jag inte specifikt vad du ville veta, men här kommer lite allmän info.
 
Jag började officiellt som värd den 11/12-12, då blev jag klar med utbildningen som är i fyra olika steg. Så jag har varit det i lite mer än två år. Tiden går fort när man har roligt, som man brukar säga. 
 
Det är fantastiskt att stå i receptionen och välkomna/säga hejdå till alla motionärer, men även hjälpa dem om de har några frågor eller vill handla någonting. Att finnas där för dem. De är en av dem bästa sakerna jag vet just nu, att stå där. Det är härligt att få träffa alla olika människor som man inte skulle träffa på annars. Det blir en mysig stämning på något vis. 
 
Mina pass har oftast varit så att jag har haft stägningen på kvällen, då de har passat bäst med tillsammans med skolan. När man stänger är man kvar som sista person och gör allting som har med det att göra. Räkna kassan, stänga av elektronik, larma, låsa och allt sånt där. Tidigare har jag stått 1-2 pass i veckan, men nu är vi tillräckligt många på Royal, där jag är, så att det räcker med att vi är där var och en 1 gång i veckan. Ett värdpass är cirka tre timmar, så de är inte speciellt länge.
 
Jag vet inte så mycket mer jag ska berätta om mitt värdliv. Är det någonting mer specifikt du vill veta får du gärna komma med fler kommentarer och ställa frågor.
 
Jag skulle aldrig kunna lämna/byta förening, att vara en del av Friskis & Svettis, är helt fantastiskt. De är ett av mina bästa beslut i mitt liv. 
 
Då när jag blev värd.

Stress, stress och åter stress

Usch! Jag har inte varit in här och skrivit på hur länge som helst, men det känns som om det händer saker hela tiden just nu, jjag har fullt upp med andra ord. Hej vardagslivet! Visst har jag saknat dig, men bara till en viss del. Att känna att tiden inte räcker till är bara jobbigt.
 
Många pratar om prioriteringar.. Jag känner att även fast jag lägger tiden på prioriteringarna, försöker planera så att allt ska gå ihop, så hinner jag inte med en del saker i alla fall. Jag har inte mycket saker jag vill göra/ska göra, men skolan och pendligen till och från skolan tar väldigt mycket tid av min vardag. Dock så tror jag inte att jag är den enda personen i världen som känner så, men ville bara få säga det.
 
Som sagt, skolan har börjat, vilket var ett tag sen nu eftersom jag började den 18 augusti, lite över en månad sen. Mitt vardagsliv: skolan, skriva arbeten hemma, matlagning, tvätta, städa, träning, ta hand om katterna, vara sambo, värd på Friskis, träffa vänner/familj, möten av olika slag och storhandling av mat.
 
Det känns som om jag är uppe i varv hela tiden. Jag hinner aldrig slappna av, känna efter. Nästan så att jag är uppe i varv fram tills jag ligger i sängen och ska sova. Vilket är väldigt jobbigt. Som förra helgen, då hade jag och Johan ingenting planerat på hela helgen, fredag-söndag. Vilket var första helgen jag/vi inte hade någonting planerat på evigheter. Vi kom inte ens ihåg när vi hade en sådan helg sist. Det kändes så skönt att veta att man inte hade någonting planerat, kunde bara vara hemma och ta det lugnt i soffan framför teven eller någonting annat. Att få koppla av, det behövdes lär jag ju säga.
 
Jag tänker inte skriva att jag ska bättra mig med mitt skrivande här, för de blir aldrig bättre för att jag skriver det, har jag insett, och jag får mer ångest över att jag inte lägger upp någonting. Från och med nu kommer det upp ett inlägg när jag känner för att skriva och jag ska inte känna någon press alls.
 
Nu vet ni att jag lever i alla fall och tänkte att jag skulle försöka göra en liten sammanfattning av vad som hänt den senaste tiden när jag har varit borta härifrån. Den kommer upp någon gång under veckan.
 
Tack för ert tålamod och stöd! Att ni som fortfarande kommer in och kikar i min blogg även fast jag är lite inaktiv. Kram!
 
 

Puss på dig Theodore

Du var kärlek vid första ögonkastet när jag såg dig första gången. Jag var helt såld, du förtrollade mig. Vi träffades första gången på min 18 års dag. Du följde med mig överallt, vart jag än gick och vi delade fina minnen tillsammans. Tyvärr fick jag ta farväl av dig den 27 maj 2012, då du lämnade mig. Det är 1 år 5 månader och 3 dagar sedan. Jag saknar att spendera tid med dig. Jag saknar dig bara mer och mer ju längre tiden går. Du kommer alltid att vara speciell för mig! <3