Känslosam dag

Gårdagen hade jag en känslosam dag. Jag var inte säker om jag ville skriva av mig här. Jag var inte säker för att jag sällan visar mig svag. Jag stänger oftast in alla mina känslor, låter dem ligga inne och gro tills det blir för mycket och svämmar över. Som igår till exempel. (Varning för ett långt inlägg!)
 
Det känslosamma började redan på morgonen, då jag ställde mig på vågen, som jag gör varje måndag. Men nu har jag inte vägt mig på två veckor då betterierna var slut och glömt att köpt nya. Tillslut köpte vi hem nya och vågen visade +1,5 kg sedan sist. Jag blev lite chockad, men sekunden senare kom den otroligt missnöjda känslan över mig själv. Det bara brast. Jag hade misslyckats ännu en gång. Det kändes som om jag inte har gjort något annat med vikten sedan förlossningen. Jag går ner ett kg, står still nästa vecka och sedan upp igen.
 
Jag har några tankar om varför och det kan vara för att jag inte dricker så mycket vatten som jag ska göra. Men det kan även vara för att jag äter för lite. Att kroppen går in i svältläge. Då jag oftast äter två gånger om dagen, frukost, middag och ett mellanmål ibland mellan dessa mål. Mer äter jag inte. Jag äter inte mer för att jag inte känner mig hungrig, och skulle jag vara hungrig så äter jag ett till mål, men också för att jag inte är speciellt sugen på mat. Ingenting är jag sugen på. Annars är jag sugen på det mesta, men nu ingenting. Det är som att jag äter frukost och middagen bara för att jag måste. Bara för att jag måste få i mig bränsle till kroppen.
 
Vid ett blöjbyte så brast det ut igen, senare på dagen. Minelle har börjat sparkats i magen när vi ska byta blöja på henne och ibland får hon till riktigt hårda sparkar så man verkligen får ont. Och denn gången fick hon till en sådan spark. Nu var de inte vikten, utan att jag är så less på att vara hemma. Less på att vara hemma, se våra fyra väggar och inte ha någon att ha en dialog med. Med Minelle hemma blir det en monolog, lite som att prata till en vägg. Samtidigt som jag känner det får jag skuldkänslor för att jag känner så. Det är klart att jag älskar att vara hemma med Minelle, men det blir för mycket. Jag vill komma iväg. Bara vara med mig själv. Lite som ett jobb. I vanliga fall när man slutat sitt jobb går man hem och lämnar allt bakom sig. Men de kan inte jag. Jag har mitt jobb 24h om dygnet. Dålig sömn får jag också. Minelle sover bra på nätterna, äter en gång, men de är just det att jag vaknar och måste gå upp. Helgerna när Johan tar henne får jag sova, men då vaknar jag när hon skriker i alla fall så jag får aldrig sova en hel natt utan att vakna. Där ligger nog också mycket i att jag har blivit mer känslosam, för att jag inte orkar hålla upp min fasad längre. Jag orkar inte stå emot.
 
Igår kväll var en sådan kväll som Minelle inte ville sova, hur trött hon än var. Hon började bli trött redan vid fem tiden, men hon fick vara uppe. Vid sju när hon skulle äta så var hon övertrött. Hon ville allt och ingenting. Hon åt någon sked gröt, men ville inte ha mer. Strax efter 21 somnade hon äntligen. Under den tiden hann jag bryta ihop flera gånger. Det fick även mig att inse att det är inte bara dem tankarna som har grott ett tag, det är också bortgången av min moster som låg och vänta på att få komma ut. 
Jag har nämligen inte uttryckt speciellt många känslor sedan jag fick veta att hon somnat in. Jag brast ut på kvällen den dagen, men sedan dess så har det bara legat i bakhuvudet och grott. Det var så skönt att bara få släppa ut allting. 
 
Med andra ord, hade jag en väldigt känslosam dag igår. Och nu när jag fått skrivit av mig lite känns det så mycket bättre. Jag precis som alla andra måste våga släppa på tyglarna och våga släppa ut mina känslor. Våga känna och släppa efter!
 
Bildresultat för känslor
(Bild tagen från Ateljevita )