Babysim - fortsättningssteg

Som jag skrev tidigare har vi gått på babysim med Minelle varje onsdag och det fortsätter vi med nu åtta veckor till med fortsättningssteget. Första tillfället var idag och vi fick fortsätta med dyket vi påbörjade förra veckan (tjuvstartade) och sedan fick vi en ny övning där det innebär att hoppa med henne och sedan lägga Minelle på ryggläge och flyta. Det tyckte hon var riktigt kul, eller ja, hoppandet i alla fall. Hon trivs otroligt bra när hon får vara i vattnet. Speciellt när hon får använda sig utav flytringarna och simma själv. De är en riktig hit!

Eftersom inte pappa kunde vara med tog vi en promenad hem istället för bilen. Minelle somnade direkt, som vanligt, och jag tänkte att jag skulle få vila också lite när vi kom hem, men nej. När vi kom hem och vagnen stannade vaknade självklart Minelle och var jätte pigg. Så inget sovande för mamman. 
 
Älskar höstens alla färger på träden som är nu innan dem faller ner till marken. Men dem blir lite extra fina när solen skiner på dem och dem får glänsa som guld.
 
 

Hemmaträning

På förmiddagen när Minelle sov passade jag på att köra helkroppsträning. Det är så skönt att bara kunna köra hemma när man inte har tillgång till gymmet. Det blev en genomkörare i vardagsrummet med lite hjälp av ett gummiband och en viktplatta. Känslan efter ett träningspass är svårbart, även fast det är hemma. Man ska aldrig underskatta hemmaträning. All träning är bra träning, förutom den som inte blir av. De är så jag brukar tänka nu sen Minelle kom till världen och jag inte har den tillgången som jag vill ha till Friskis & Svettis. 

När jag sprang tjejmilen i september anmälde jag mig även till nästa år och då får man en tröja med på köpet, men min storlek var slut så dem skulle skicka hem en när dem hade kommit. Så igår damp den ner i brevlådan hos mig och fick chansen att inviga den idag. Så nöjd med den! Både utseendet och storleken. De är typ första tröjan jag kan ha direkt utan att behöva minska på midjemåttet. Heja! Ni får gärna fortsätta ha Craft som märke då dem är lite större i storlekarna. Även fast jag har haft XL så har jag inte kunnat haft dem tidigare, men i år då kunde jag ha den direkt. :D

Jag slog även nytt rekord på plankan. Efter förlossningen har plankan inte varit min vän. Första gången jag stod i den orkade jag bara 15 sekunder. Det är ingenting! Men idag stod jag hela 01:36. De kan också verka lite för världen, men för mig är de otroligt stort. Att kroppen svarar och att jag är på väg tillbaka, de känns så himla bra. Sakta men säkert går det framåt. 

 
 
 
 
 

En utmaning som blev till två

Opsi! Vad hände här? 
Jag har aldrig i en närhet sprungit en sådan sträcka. Hur tänkte jag här? Ja förmodligen inte alls, då inpulsen i mig sa att det skulle vara kul att vara med på premiären och sekunden senare kom tanken, det är väl klart att jag ska vara med! Någon minut senare och några klick senare ligger bekräftelsen i mejlboxen. Nu finns det ingen återvändå.
 
Jag gillar att utmana mig själv, men den här blir faktiskt två utmaningar i en. Inte bara det att jag ska arbeta mig igenom stäckan på 21 km. När jag som längst sprungit 10 km och då är de verkligen längst. Bara där har jag en del att vänja kroppen och knoppen med. Den andra utmaningen är att försöka hålla i löpningen över vinterhalvåret. Vilket jag ALDRIG har gjort innan. Men denna vinter ska jag i alla fall göra ett försök och hålla löparbenen och musklerna i trim. (Jag kanske blir en åretruntlöpare tillslut.)
 
Så, lördagen den 21 april 2018 står jag på startlinjen för premiären av Tjejmilen 21K. Riktigt spännande!
 
 

Att utvecklas och deltagare i babysim

Innan Minelle kom tyckte jag tiden gick fort, men vad gör den inte nu efter att hon kommit till världen? Nu går tiden ännu fortare. Vet inte riktigt hur de gick till? Jag har fått ett helt annat synsätt på tiden och framtiden. Tänkt när hon hade kommit låg hon bara där, lite som att vara medvetslös. Och nu är de full fart. Hon har nyligen lärt sig att sitta själv utan stöd och äta riktig mat. Herregud, vad stor hon blivit! Hon utvecklas och gör framsteg, det är någonting nytt nästan varje dag. Hon jollrar för fullt, speciellt kl 06:00 på morgonen. Då är hon som en sjungande fågel här hemma. De kommer nya ljud lite då och då. Nyaste ljudet kom för någon dag sedan och de var BA. Jag har visat Babblarna någon enstaka gång för Minelle, vilket hon tycker är sjukt kul! Speciellt sångerna.
 
Jag och Johan har även gått på babysim med henne nu dem senaste åtta veckorna och de har varit sjukt kul och otroligt utvecklande och givande för oss allihopa. Att våga släppa på spänningarna inför vattnet och ge Minelle möjligheten att utvecklas och lära sig känna trygghet med vattnet. Hon har lärt sig att simma, flyta med badring, simma med flytringar och dyka, både på kommando och själv. Men hon har även lärt sig mycket mer. Det var sista gången i onsdags så då fick hon sitt första diplom. Tråkigt! Men vi ska fortsätta simma på onsdagarna i fortsättningssteget. Men då följer Johan bara med någon gång, då de blir svårt att komma iväg tidigare. 
 
Är det något jag rekommenderar er kommande föräldrar eller nyblivna föräldrar, så är de att anmäla er till babysim. Förutom att det är otroligt lärorikt för barnet och er föräldrar så är det otroligt mysigt att få bada med sin lilla guldklimp.
 
 
 

6,5 månader tidigare... Förlossningen!

OBS: Skriver och varnar redan nu för ett långt inlägg.
 
Nu lär jag dra tillbaka tiden lite för att uppdatera er. Sist jag skrev var när jag blev inlagd på förlossningen för havandeskapsförgiftning den 23 mars 2017. Efter det, vad hände då? Jo, jag blev inlagd över helgen då mina prover inte varit speciellt positiva. Fick permis från förlossningen på fredagen, men åkte tillbaka på kvällen pga buksmärtor, men dem vet inte läkaren vart dem kom ifrån, så de får vi aldrig veta. 
 
Måndagen kom och jag trodde att jag skulle få åka hem, men nej. Istället fick jag beslutet om att jag måste bli igångsatt och lillen där inne måste komma ut. Hen hade kunnat legat kvar, förmodligen hela tiden ut, men mina njurar tog styk av denna havandeskapsförgiftning så dem bestlutade för att dra igång mig. Beslutet fick jag sent på eftermiddagen och jag skulle ta något pulver åtta gånger ca varannan timme ,så jag fick hålla på hela natten. Sista tog jag vid 06:00. Med en dålig nattsömn, lite mat i magen skulle jag nu ta mig igenom en förlossning. 
 
Dem satte in en ballong och när den hade lossnat satte dem in drop. En stund efter där började det! Värkarna kom, kraftiga. Allt kom på en och samma gång. Min bror kom och hälsade på, då han jobbade vid sjukhuset den veckan, men han lämnade oss nästan lika fort, tror han var lite i chock när jag hade mina värkar. Efter ca två timmar av intensiva värkar, ingenting regelbundet, jag hann aldrig riktigt vila emellan då dem kom för tätt inpå varandra. Då kände jag att mina krafter var slut. Jag orkade inte mer. Men som tur var, var min klippa där, min karl. Han var toppen under hela processen.
 
Efter dem två timmarna bestämde jag mig för lustgas. Johan tog hand om den. Han lärde sig hur de såg ut när en värk var på väg och satte dit lustgasen i tid och jag slapp känna den mest smärtsamma delen av värken. Men ibland så missade han och då fick han ju veta vad han hette om han inte redan visste det, haha! Även mamma kom och hälsade på och tror hon blev lite i chock hon med att det hade satt igång, men hon stannade vid min sida. Mot slutet kunde jag inte ligga ner då allting stannade upp. Jag fick stå även fast mina ben inte orkade. Kraften var slut, men ändå så var de som om den laddades om på en och samma gång. Jobbig, men häftig känsla nu efteråt när jag tänker tillbaka.
 
Tre timmar senare var lilla bebisen ute.Tisdagen den 28 mars 2017 klockan 18:55, vecka 36+0, ungefär en månad för tidigt. Då hade en liten tjej kommit till världen och det var en liten Minelle. När hon låg där på mitt bröst kändes det så naturligt att säga Hej Minelle till henne. Totalt fem timmar efter att hinnan spack och droppen sattes i kom hon. Jag hade en ganska snabb förlossning, men ändå kändes det som en evighet. En timme kändes som minst två timmar. Jag beundrar alla mammor som går igenom en förlossning, men beundrar alla mammor lite extra som tar sig igenom en förlossning som är närmare 12 till 24 timmar. Herregud vad ni/vi är starka!
 
Det var kaos på förlossningen den dagen. De var en massa som skulle förlösa just då. Barnmorskorna fick springa fram och tillbaka för att se vilken som hade kommit längst i processen och behövde mest hjälp. Efter att Minelle hade kommit till världen fick vi vänta ca tre timmar innan vi fick veta hur mycket hon vägde och hur lång hon var, men också få vårat fika och kunde fira Minelles födelsedag. Vid 23 tiden kom vi ner till BB och Johan var tvungen att lämna oss. Det var även en sur barnmorska som sa att han var tvungen att gå nästan direkt. Japp! heja sjukvården! En nyförlöst mamma med ett barn i famnen, helt förvirrad och pappan ska behöva åka hem och försöka sova efter denna stora upplevelse. Om mammorna är lite borta och förvirrade, vad är inte papporna då? Som ska behöva lämna sin partner och sitt barn efter bara någon timme efter att hen har kommit till världen. Hur snällt är det på en skala? Ni bara pratar om att bygga om, men ingenting händer. Hur länge ska det behöva vara så? Hur länge till ska inte papporna få vara med dem första timmarna hans lilla barn har kommit till världen? Skärpning! Det är 2017, inte 1900-talet.
 
Här har vi våran guldklimp, bara några timmar gammal.
Malin Jönssons foto.