Graviditetsvecka 36 (35+0)

Igår tisdag, gick jag in i en ny vecka. Vecka 36 för mig, och 35 för lillen. 35+1 blir det idag dårå. Jag kan inte förstå att det bara är ungefär 33 dagar kvar tills vi får se lillen som har legat i min mage sedan augusti, förra året. Nu när man tänker tillbaka så känns det som en evighet sedan. Imorgon ska jag på koll hos barnmorskan. Då blir det kolla blodtrycket, mäta magen och lyssna på lillens hjärtljud. Sedan får vi se om det blir imorgon eller om två veckor vi skriver några noteringar om förlossningen, som barnmorskan kan skicka vidare till dem. Nu är det verkligen nära!!! Men det som känns skönast är att veta att i princip allt är klart. Det enda som vi behöver införskaffa nu är sådant som går att fixa på hemvägen, som nagelfil, babyolja, borste och liknande.
 
 

Graviditeten är nu officiell

Tidigare i veckan, i tisdags kväll, var jag och hjärtat på vårat rutinultraljud. Allting såg bra ut och nu har vi även kommit ut med den underbara nyheten till omvärlden. Vi är så glada, stolta och nyfikna på den lilla som ligger inuti min mage. 
 
 

När världen bara stannade till och hjärtat hoppade ur samtidigt som det stannade

Nu ska jag skriva om någonting som har tumlat om min värld. Någonting som nästan är helt overkligt. När jag åkte ner till Stockholm för att delta i Tjejmilen. När jag åkte själv ner för att inte hjärtat kunde följa med. Jag hade varit trött på kvällarna under insparken och haft lätta, nästan omärkbara mensvärkar till och från under veckan. På lördagsmorgonen 05:00, vaknar jag av att jag är panik kissnödig. Jag vet inte varför, men jag hade packat ner Clear blues graviditetstest med veckoidikator i väskan. Jag tog upp en av två stickor, satte mig på toaletten och kissade på den i x antal sekunder. Jag tog bort den. Jag bara tittade på den. Den bara laddade, laddade och laddade! Just där och då kändes dessa sekunder som en evighet.

Tillslut ploppade det upp något på displayen. Och där står det Gravid. Jag hade plussat! Det kändes som om mitt hjärta hoppade till ett extra slag, samtidigt som det stannade. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle tänka. Samtidigt som det blev helt tomt i huvudet, snurrade tusentals tankar runt.

Displayen fortsatte att ladda… Jag såg hur timglaset bara vände på sig flera gånger om. Dessa sekunder kändes ännu längre. Efter att den äntligen hade tänkt klart, stod det 3+, under ordet gravid. Och åter igen kändes det som om mitt hjärta hoppade till ett extra slag och stannade samtidigt. Där satt jag helt själv i ett hotellrum, runt fem tiden på morgonen och såg detta. Är detta verkligen sant?

 Efter detta kunde jag inte somna om, så jag bara låg där i sängen och tittade på staven. Tankarna bara snurrade och den oroskänslan. Vad skulle Johan säga? Har jag druckit för mycket alkohol nu under insparken? Kan de skada den pytte lilla i magen? Hur ska jag berätta detta för Johan? Tänk om jag inte är gravid? Tänk om den visar fel? Vad ska jag säga? När jag ska säga det? Ska jag ringa nu? Ska jag berätta efter att jag har kommit tillbaka till hotellet igen efter Tjejmilen? Eller ska jag vänta tills jag kommer hem imorgon? Är det snällt av mig? Ja tusentals tankar bara snurrade och snurrade i mitt huvud. 

Efter flera tankar och en löprunda på 10 km senare kom jag fram till att jag skulle vara som vanligt under tiden jag pratade med Johan och att jag skulle vänta med att berätta tills jag kommit hem. Under söndagen checkade jag ut tidigt och åkte mot centrum. Jag gick och strosade i butikerna. Tittade på barnkläder och drömde mig bort. Jag kommer ut från HM med en pyjamas i mini storlek med Star Wars tryck på. När jag kommit hem lägger jag den i en låda. Ovanpå pyjamasen la ja papper, där det stod jag älskar dig & Du+ jag = krabaten i min mage. Mellan texterna låg också gravidstickan.

När Johan kommit hem från jobbet, kommit till ro. Jag bad honom att sätta sig i soffan och där kom jag fram med lådan, som min studentmössa hade legat i, och gav den till honom. Han tittade på den och öppnade den försiktigt. Han tittade i den, sedan på mig, sedan ner i lådan igen och sedan tillbaka upp på mig igen. Han var helt tyst. Efter ett tag frågade han om det verkligen var sant? Och jag sa, ja du ska bli pappa. Vi bara tittade på varandra och log. Ingen av oss kunde nog riktigt förstå vad som just hade hänt.