6,5 månader tidigare... Förlossningen!

OBS: Skriver och varnar redan nu för ett långt inlägg.
 
Nu lär jag dra tillbaka tiden lite för att uppdatera er. Sist jag skrev var när jag blev inlagd på förlossningen för havandeskapsförgiftning den 23 mars 2017. Efter det, vad hände då? Jo, jag blev inlagd över helgen då mina prover inte varit speciellt positiva. Fick permis från förlossningen på fredagen, men åkte tillbaka på kvällen pga buksmärtor, men dem vet inte läkaren vart dem kom ifrån, så de får vi aldrig veta. 
 
Måndagen kom och jag trodde att jag skulle få åka hem, men nej. Istället fick jag beslutet om att jag måste bli igångsatt och lillen där inne måste komma ut. Hen hade kunnat legat kvar, förmodligen hela tiden ut, men mina njurar tog styk av denna havandeskapsförgiftning så dem bestlutade för att dra igång mig. Beslutet fick jag sent på eftermiddagen och jag skulle ta något pulver åtta gånger ca varannan timme ,så jag fick hålla på hela natten. Sista tog jag vid 06:00. Med en dålig nattsömn, lite mat i magen skulle jag nu ta mig igenom en förlossning. 
 
Dem satte in en ballong och när den hade lossnat satte dem in drop. En stund efter där började det! Värkarna kom, kraftiga. Allt kom på en och samma gång. Min bror kom och hälsade på, då han jobbade vid sjukhuset den veckan, men han lämnade oss nästan lika fort, tror han var lite i chock när jag hade mina värkar. Efter ca två timmar av intensiva värkar, ingenting regelbundet, jag hann aldrig riktigt vila emellan då dem kom för tätt inpå varandra. Då kände jag att mina krafter var slut. Jag orkade inte mer. Men som tur var, var min klippa där, min karl. Han var toppen under hela processen.
 
Efter dem två timmarna bestämde jag mig för lustgas. Johan tog hand om den. Han lärde sig hur de såg ut när en värk var på väg och satte dit lustgasen i tid och jag slapp känna den mest smärtsamma delen av värken. Men ibland så missade han och då fick han ju veta vad han hette om han inte redan visste det, haha! Även mamma kom och hälsade på och tror hon blev lite i chock hon med att det hade satt igång, men hon stannade vid min sida. Mot slutet kunde jag inte ligga ner då allting stannade upp. Jag fick stå även fast mina ben inte orkade. Kraften var slut, men ändå så var de som om den laddades om på en och samma gång. Jobbig, men häftig känsla nu efteråt när jag tänker tillbaka.
 
Tre timmar senare var lilla bebisen ute.Tisdagen den 28 mars 2017 klockan 18:55, vecka 36+0, ungefär en månad för tidigt. Då hade en liten tjej kommit till världen och det var en liten Minelle. När hon låg där på mitt bröst kändes det så naturligt att säga Hej Minelle till henne. Totalt fem timmar efter att hinnan spack och droppen sattes i kom hon. Jag hade en ganska snabb förlossning, men ändå kändes det som en evighet. En timme kändes som minst två timmar. Jag beundrar alla mammor som går igenom en förlossning, men beundrar alla mammor lite extra som tar sig igenom en förlossning som är närmare 12 till 24 timmar. Herregud vad ni/vi är starka!
 
Det var kaos på förlossningen den dagen. De var en massa som skulle förlösa just då. Barnmorskorna fick springa fram och tillbaka för att se vilken som hade kommit längst i processen och behövde mest hjälp. Efter att Minelle hade kommit till världen fick vi vänta ca tre timmar innan vi fick veta hur mycket hon vägde och hur lång hon var, men också få vårat fika och kunde fira Minelles födelsedag. Vid 23 tiden kom vi ner till BB och Johan var tvungen att lämna oss. Det var även en sur barnmorska som sa att han var tvungen att gå nästan direkt. Japp! heja sjukvården! En nyförlöst mamma med ett barn i famnen, helt förvirrad och pappan ska behöva åka hem och försöka sova efter denna stora upplevelse. Om mammorna är lite borta och förvirrade, vad är inte papporna då? Som ska behöva lämna sin partner och sitt barn efter bara någon timme efter att hen har kommit till världen. Hur snällt är det på en skala? Ni bara pratar om att bygga om, men ingenting händer. Hur länge ska det behöva vara så? Hur länge till ska inte papporna få vara med dem första timmarna hans lilla barn har kommit till världen? Skärpning! Det är 2017, inte 1900-talet.
 
Här har vi våran guldklimp, bara några timmar gammal.
Malin Jönssons foto.

Graviditetsvecka 36 (35+0)

Igår tisdag, gick jag in i en ny vecka. Vecka 36 för mig, och 35 för lillen. 35+1 blir det idag dårå. Jag kan inte förstå att det bara är ungefär 33 dagar kvar tills vi får se lillen som har legat i min mage sedan augusti, förra året. Nu när man tänker tillbaka så känns det som en evighet sedan. Imorgon ska jag på koll hos barnmorskan. Då blir det kolla blodtrycket, mäta magen och lyssna på lillens hjärtljud. Sedan får vi se om det blir imorgon eller om två veckor vi skriver några noteringar om förlossningen, som barnmorskan kan skicka vidare till dem. Nu är det verkligen nära!!! Men det som känns skönast är att veta att i princip allt är klart. Det enda som vi behöver införskaffa nu är sådant som går att fixa på hemvägen, som nagelfil, babyolja, borste och liknande.
 
 

Graviditeten är nu officiell

Tidigare i veckan, i tisdags kväll, var jag och hjärtat på vårat rutinultraljud. Allting såg bra ut och nu har vi även kommit ut med den underbara nyheten till omvärlden. Vi är så glada, stolta och nyfikna på den lilla som ligger inuti min mage. 
 
 

När världen bara stannade till och hjärtat hoppade ur samtidigt som det stannade

Nu ska jag skriva om någonting som har tumlat om min värld. Någonting som nästan är helt overkligt. När jag åkte ner till Stockholm för att delta i Tjejmilen. När jag åkte själv ner för att inte hjärtat kunde följa med. Jag hade varit trött på kvällarna under insparken och haft lätta, nästan omärkbara mensvärkar till och från under veckan. På lördagsmorgonen 05:00, vaknar jag av att jag är panik kissnödig. Jag vet inte varför, men jag hade packat ner Clear blues graviditetstest med veckoidikator i väskan. Jag tog upp en av två stickor, satte mig på toaletten och kissade på den i x antal sekunder. Jag tog bort den. Jag bara tittade på den. Den bara laddade, laddade och laddade! Just där och då kändes dessa sekunder som en evighet.

Tillslut ploppade det upp något på displayen. Och där står det Gravid. Jag hade plussat! Det kändes som om mitt hjärta hoppade till ett extra slag, samtidigt som det stannade. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle tänka. Samtidigt som det blev helt tomt i huvudet, snurrade tusentals tankar runt.

Displayen fortsatte att ladda… Jag såg hur timglaset bara vände på sig flera gånger om. Dessa sekunder kändes ännu längre. Efter att den äntligen hade tänkt klart, stod det 3+, under ordet gravid. Och åter igen kändes det som om mitt hjärta hoppade till ett extra slag och stannade samtidigt. Där satt jag helt själv i ett hotellrum, runt fem tiden på morgonen och såg detta. Är detta verkligen sant?

 Efter detta kunde jag inte somna om, så jag bara låg där i sängen och tittade på staven. Tankarna bara snurrade och den oroskänslan. Vad skulle Johan säga? Har jag druckit för mycket alkohol nu under insparken? Kan de skada den pytte lilla i magen? Hur ska jag berätta detta för Johan? Tänk om jag inte är gravid? Tänk om den visar fel? Vad ska jag säga? När jag ska säga det? Ska jag ringa nu? Ska jag berätta efter att jag har kommit tillbaka till hotellet igen efter Tjejmilen? Eller ska jag vänta tills jag kommer hem imorgon? Är det snällt av mig? Ja tusentals tankar bara snurrade och snurrade i mitt huvud. 

Efter flera tankar och en löprunda på 10 km senare kom jag fram till att jag skulle vara som vanligt under tiden jag pratade med Johan och att jag skulle vänta med att berätta tills jag kommit hem. Under söndagen checkade jag ut tidigt och åkte mot centrum. Jag gick och strosade i butikerna. Tittade på barnkläder och drömde mig bort. Jag kommer ut från HM med en pyjamas i mini storlek med Star Wars tryck på. När jag kommit hem lägger jag den i en låda. Ovanpå pyjamasen la ja papper, där det stod jag älskar dig & Du+ jag = krabaten i min mage. Mellan texterna låg också gravidstickan.

När Johan kommit hem från jobbet, kommit till ro. Jag bad honom att sätta sig i soffan och där kom jag fram med lådan, som min studentmössa hade legat i, och gav den till honom. Han tittade på den och öppnade den försiktigt. Han tittade i den, sedan på mig, sedan ner i lådan igen och sedan tillbaka upp på mig igen. Han var helt tyst. Efter ett tag frågade han om det verkligen var sant? Och jag sa, ja du ska bli pappa. Vi bara tittade på varandra och log. Ingen av oss kunde nog riktigt förstå vad som just hade hänt.