Smärtan är obeskrivlig, den måste upplevas för att man ska kunna förstå

07:00 satt jag på spinningcykeln med Veronica, för att dra igenom ett pass innan det är dags för min sista sittning på tatueringen. När jag kom hem tog jag någonting lätt att äta och sedan åt jag lunch innan jag skulle åka ner mot stan igen och möta upp Veronica.
 
12:00 hade jag tid för min sista sittning och den smärtan som jag fick är helt obeskrivlig. Den måste man själv uppleva för att man verkligen ska kunna förstå vad de var jag gick igenom. Dem som inte har tatuerat sig kan inte säga att de förstår dem, men de gör dem inte för fem öre. Jag vet det, för jag var en av dem som trodde jag "visste", men nu vet jag hur den verkliga smärtan känns. Den smärtan fick jag hålla ut med i 1,5 timme och det är det värsta jag har gjort i HELA MITT 22 åriga LIV. Som tur var hade jag med min underbara Veronica som höll mig sällskap, annars vet jag inte om jag hade klarat av det.  Tack åter igen vännen för att du följde med mig, de betyder otroligt mycket för mig. 
 
Men nu är den äntligen klar, vilket jag själv knappt kan förstå, nästan lite overkligt att min analoga kamera sitter på min kropp som jag har velat haft i ungefär 4-5 års tid.
 
Efteråt gick vi till Friskis och då bjöd dem på mini cupcakes så vi mumsade i oss två var. Vi var hem till henne en stund innan det var dags för mig att åka hem för att göra mig iordning inför kvällen, men sen på bussen på väg hem känner jag hur tröttheten kommer framkypande, så det blev ingen utgång med Friskis på kvällen. Det blev en lugn kväll hemma med telefonprat med Johan istället.